En femtiotalists tankar om nittiotalets Hangö

När jag först hörde om temat "Mitt Hangö", dessutom under nittiotalet, tyckte jag det skulle bli svårt att skriva om det. Jag har så tydliga minnen av femtio- och sextiotalets Hangö, eftersom jag föddes och växte upp där, men nittiotalet? Vid närmare eftertanke fann jag att jag i alla fall har minnesbilder från den tiden också. När nittiotalet gick in, var det ett drygt år sedan jag hade återvänt till min hemstad efter att ha bott på annan ort i många år, denna gång tillsammans med min man, och vi hade en nyfödd dotter. Det kändes intressant och på samma gång annorlunda att komma tillbaka. Vissa bekanta fanns kvar, och havet, stränderna och klipporna var de samma. Det kändes tryggt att barnrådgivningen låg på bara några hundra meters avstånd, och en gång träffade jag där på samma hälsovårdare, som hade haft hand om mig själv som barn. Nu var hon pensionerad och hoppade in som vikarie då den ordinarie var på semester. Vi bodde vid Smedsgatan och tyckte det var fantastiskt att kunna gå över till "Parken" på bara några minuter, så länge tredje övergången var öppen, men senare stängdes den på grund av en olycka. Men redan under 1990 kom vi att flytta bort på grund av min mans arbete. Han arbetade som importspeditör, och under den första tiden fungerade en linje med godstrafik mellan Hangö och Kiel, men den varade bara något år. Vi besökte visserligen Hangö allt emellanåt, då min mor och moster fortfarande levde till medlet av decenniet. Efter deras död kom vi i alla fall att få en ny anknytning till Hangö. Vi skaffade oss nämligen en fritidslägenhet i en 1800-talsbyggnad, som tidigare hade fungerat som internat för de samskolelever, som hade sina hem på annan ort och inte kunde åka hem under veckorna. Vi blev förtjusta över den blågråa trävillan - bara ett stenkast från Appelgrensvägen, Casino och stranden! Jag hade vuxit upp på norra sidan av järnvägen och aldrig tidigare haft så nära väg till en badstrand. Det tog bara några minuter att promenera, och så kunde man t.o.m. ta sig ett morgondopp om man så önskade. Vi skrev på köpebrevet på luciadagen och gick sedan och tittade på när Hangös lucia sjöng på stadshusets balkong, och jag mindes hur jag över 20 år tidigare hade varit med i luciatåget. Vi beslöt också att fira julen i Hangö, och efter den blev det flera stämningsfulla jular. Ibland var vi med om en julandakt i Hangöudds ryttares ridstall, vi deltog i julbönen i kyrkan och någon gång också i julottan i Täktom kapell - redan vägen dit bjöd på äkta "gammaldags" stämning, också vi åkte dit i bil och inte med hästskjuts. När vi klättrade upp på det lilla berget invid vårt nya hem, kunde vi se ut över flera charmfulla äldre träbyggnader, bland annat den gamla prästgården, och man kom att tänka på Astrid Lindgren eller Elsa Beskow. "Min" gamla skola låg i närheten, numera stilfullt renoverad, och den väckte många minnen vid besök i samband med skolans 100-årsjubileum år 1991 och mitt eget 25-års studentjubileum. Min lilla flicka gillade mycket att få vara i Hangö. Förutom sol och bad om dagarna hade vi möjlighet att en sommarkväll ta med oss saft och kex och gå ner till plagen. Där satt vi på en klippa och njöt medan vi såg solen gå ner. Sådant hade vi inte kunnat göra i Helsingfors. En tidig morgon gick vi på promenad över kyrkberget. Just när vi rundade kyrkans hörn fann vi oss stå öga mot öga med en hare, som hade kommit från andra hållet. Vi stannade alla upp av förvåning; sedan gjorde haren helt om och försvann med fart. Det nya välförsedda biblioteket besökte vi gärna. Under ett sportlov minns jag att vi läste en mängd av Topelius' sagor. Biografen Olympia fanns kvar i mer eller mindre samma skick som jag mindes från min barn- och ungdom. Vi gick gärna på bio när tillfälle gavs, och min flicka kände sig så hemma att hon sprang hemåt på egen hand före mig, något som hon aldrig skulle ha gjort hemma i huvudstan. Genvägen gick över kyrkberget och gamla sportplanen. Vi deltog i olika evenemang - sjusovarjippon, midsommarfester o.dyl. Platsen för midsommarfesten hade flyttats från Emigrantberget till Casinoparken, och programmet var annorlunda än jag mindes. I stället för folkdans och vissång var det nu hoppslott och tävlingar i stil med ett tivoli, men midsommarstång fanns det och kokkobrasan tändes fortfarande. En gång anordnades en emigrantfest uppe på emigrantberget. Själv klädde jag mig i någotsånär tidsenliga kläder med lång kjol och huvudduk, och vi tog med oss en picknickkorg. Det var roligt men jag vet inte om det ordnades flera liknande tillfällen förutom någon picknick vid Bellevue, men jag tror det skedde några år senare. Museet anordnade flera gånger intressanta utställningar över Hangös historia. En gång var temat samlingar av olika slag. Vi fick delta med ett antal målade ägg av olika slag. Vi tyckte också om att gå Parkbergen runt, något som jag aldrig hade gjort tidigare. Ibland åkte vi också till Högholmen i Tvärminne, vandrade där och upplevde naturen - ett ställe som inte hörde under min uppväxt. Gunnarsstrand hade förändrats. Där hade min far vuxit upp i en rätt fattig omgivning. Nu var flera av de gamla villorna borta och i stället hade stället blivit trendigt. Bland vissa äldre hus fanns nu nya eleganta. Men fortfarande kunde man njuta av atmosfären och utsikten, gå bland bodarna eller klättra upp på Pallboberget och skåda ut mot havet. Där borta hägrade stora världen... Visserligen hade vi på den tiden inte möjlighet att ta oss till Uddskatan, men en gång deltog vi i en guidad naturvandring där. Dessutom brukade vi delta (och gör det fortfarande) i den årliga praasniekkan i ortodoxa kyrkan. Några gånger var vi också med om påskfirandet. Det var en upplevelse att mitt i natten, efter påsknattsliturgin med efterföljande måltid, kunna vandra hem till Smedsgatan. Synen av fullmånen som speglade sig i vattnet vid Bellevuestranden och plagen var oförglömlig. Det här var några, mycket personliga, glimtar av mina minnen från nittiotalets Hangö.